Årets queeraste stridsfråga

Februari 2019. En queerklubb i Göteborg. Musiken skakar genom det röda dunklet, mot stenväggarna. Kvällen är ung men du försöker redan undvika någon du hookade med förra året, som dumpat dig. Tack och lov är dansgolvet ett hav av folk, som du kan bli en del av. Alla tittar mot en video som projiceras på väggen – The Ketchup Song – och dansar som de i musikvideon. Fingrarna spretar och händerna växlar plats framför magen, innan de viftar sig ovanför huvudet. Festarrangörerna var tweens när låten släpptes, 2002. Du hukar dig för att komma undan ditt ex, och ställer dig längst bak vid en stolpe, nära några vänner, och du dansar med.

Av ren slump kikar du upp på stolpen, och händerna glömmer att dansa, fingrarna glömmer att spreta. Det är affischen för Strike Back 2.0.

Vi pausar här, i det här ögonblicket, när du får syn på något som hänger i festens bakgrund. Tjugoåringar kommer hångla under den affischen i natt. Din lovers partner kommer att hälsa på dig för första gången, under den affischen.

Den queera rörelsen har smyghånglat med strejkrättsrörelsen länge nu. Framåt kamrater höll ett fullsatt föredrag på Reclaim Pride i augusti. Strike Back har genomförts av grupper där queers tagit stort ansvar både i planeringen och på plats. Det gäller aktionsdagen 25/8 i Stockholm liksom landsomfattande Strike back 2.0 i höstas. Vi har burit frontbanderoller, ledflaggor och hållit tal. Vi har bokat transporter, varit utsatta för polisrepression och hjälpt varann begripa de olika politiska vändningarna. Vi har affischerat, delat flygblad och pratat med våra älskare och arbetskamrater.

Vi är queera och vi är en självklar del av rörelsen för att försvara strejkrätten. Precis som strejkrättsaffischen givetvis hänger i queerfestens bakgrund, så är queer del av strejkrättskampens bakgrund.

*

Men, frågar en läsare, det här med strejkrätten handlar väl ändå bara om några hamnarbetare? Vad har det med mig att göra?

Vi svarar: Nej, du har fel. Hotet mot strejkrätten berör oss alla, även om konflikten som började i Göteborgs hamn för några år sedan har använts som en ursäkt för att inskränka den.

Det är väl bäst att vi börjar från början.

*

Det finns en konflikt mellan oss som arbetar, och de som köper vår arbetskraft. Vi har helt olika intressen. Arbetsköparna vill köpa arbetskraft till ett så lågt pris som möjligt. Vi vill naturligtvis ha OB, betald semester, föräldraledighet och lön som går att leva på. Inget av det här har vi fått gratis från arbetsköparna. Att få behålla det är en pågående kamp.

Kampen för rättigheter på jobbet är en berättelse som vi kan berätta från 1800-talet när industrialismen tog sin början. Högersidan försöker förstås få det att låta som att arbetsgivarna varit goda och snälla och gett oss både försörjning och arbetstidsförkortning till åtta timmar per dag, och samtidigt lyft nationen till välstånd och välfärd. Men det är inte sant. Alla vet att företag måste tjäna pengar för att överleva. I kapitalismen så riskerar varje företag att slås ut om det inte går med vinst. Personalkostnader är en rad i en budget, och ju goare vi får det på jobbet, desto mer kostar vi. Arbetsköparna har kämpat emot varenda en av våra arbetsrättigheter. Det är 1900-talets fackliga kamper som vi har att tacka för allt. Det började med motståndet på fabriksgolven, i hamnarna, inne i skogen, nere i gruvorna. De vi har att tacka är också de som lagade mat, gav omsorg, kärlek och styrka till alla som kämpade fackligt.

Det finns en parallell: Alla politiska partier försöker utmåla sig som hbtq-kämpar, som minsann har gett oss rätten att gifta oss och skaffa barn. Men vi vet ju att varje sånt politiskt beslut har föregåtts av decennier av gräsrotskamp – queers före oss har riskerat jobb och sociala relationer när de gått samman och krävt respekt och lika möjligheter. All politisk förändring som vinner mark åt oss börjar underifrån. Vi blir så högljudda att makthavarna inte har något val. Det är när våra protester kostar dem för mycket, som de börjar lyssna.

Strejken är en strategi för att demonstrera hur mycket det kostar arbetsköparen att vägra gå med på våra krav. Det är vi som jobbar på tågen, i skolorna, på sjukhusen. Det är vi som lägger vägarna, bygger husen, och tar hand om de äldre. Det är vi som producerar värdet som gjort kapitalistklassen rik. Varenda krona av deras vinster har de oss att tacka för. Vi kan rent av säga: Varenda krona av deras vinster är våra. De behöver oss – vi behöver inte dem. Däri ligger vår gemensamma makt. När vi tillsammans lägger ner vårt arbete så demonstrerar vi den.

*

Nu har det gått mer än ett år sedan arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) meddelade att strejkrätten måste inskränkas, och tillsatte en utredning.¹ Regeringens inställning mötte facklig kritik från början, som sedan dess bara har vuxit. Det är ett drama med samma komplexitet som ett grötigt poly-breakup. Med större bitterhet. En reva har gått genom stora fackförbund. Fackpampar har gjort tvärtemot viljan hos arbetarna de företräder, och börjat sällskapa med höga näringslivstoppar. Som i början av juni, när Hotell och Restaurangfacket HRF hade sin årskongress och 30 000 medlemmar sa sitt i frågan om strejkrätten – att ta avstånd från utredningen om att inskränka den. Men 48 timmar senare lanserades ett inskränkningsförslag av näringslivet och fackpampar tillsammans – däribland Malin Ackholt, HRF:s ordförande.² ”Parterna överens om strejkrätten”, ropade tidningsrubrikerna, men hur kan parterna vara överens när de av oss som jobbar i restauranger, städar hotell och bemannar caféer blir överkörda av de som egentligen ska föra vår talan?

Regeringen försöker nu skynda på saken så att strejkrätten ska inskränkas redan i sommar.³

Socialdemokratins många svek går inte att hålla räkningen på. De senaste åren har det varit de stängda gränserna. Den nya mittenregeringen vill börja talla på lagen om anställningsskydd. Angreppet på strejkrätten ter sig därmed som en tjuvstart på något allt värre.

Ironins skarpa udd – Homosexuella, bisexuella och inte minst transpersoner och queera har kämpat i decennier, och fortsätter kämpa, för att vi ska kunna sälja vår arbetskraft utan att bli det minsta diskriminerade. Men under samma decennier har Svenskt näringsliv kampanjat för att inskränka rättigheterna för oss alla. Det är i deras ledband sossarna nu villigt springer.

Länge leve jämlikheten! Straight eller gay, cis eller trans, det kvittar lika. På den här fronten är vi alla fucked.

*

Ni går ut från queerklubben för att ta en cigg. Kanalen guppar svart under Älvsborgsbron, speglar lyktorna från bussar och bilar, från gator och hamnar. Speglar himlen.

På trettiotalet, innan andra världskriget, strosade en grabb med namnet Knut längst den här kajen, så ofta som han kunde, för att spana på killar. När han är en gammal man så berättar han om ett möte:

”Och så var det en väldigt snygg hamnarbetare, en riktigt ljuvlig typ! Han var nog inte mer än trettio år. Och så…, jag vet inte hur jag kom i kontakt, men han bara skrattade. Och jag skrattade väl också. Så gjorde han väl nån nick, och så följde jag efter. Ja, vi gick under hela…, i katakomberna nere i Magasinkvarteret, källare som var så långa, så långa! Där nere gick vi. Han jobbade på kajen, så han kände till den där källaren. Oh, det var spännande!”⁴

Flirtar och avsugningar, arbete och kamratskap, kamp och organisering. Så kan man berätta om 1900-talet i Göteborgs hamnar. Idag är Svenska Hamnarbetarförbundet det största fackförbundet, som organiserar flest av Göteborgs hamnarbetare, 85%. I Hamnarbetarförbundet har lokalavdelningarna autonomi. Det är medlemmarna som genom möten och omröstningar bestämmer strategier och riktning. Som en före detta ordförande berättar: ”Om jag tyckte att ett avtal var jäkligt bra så kunde jag inte gå och skriva på det utan att ha en medlemsomröstning, även om jag var ordförande. Sade medlemsomröstningen nej, så var det skit samma vad jag tyckte.”⁵

Svenska Hamnarbetarförbundet startades på sjuttiotalet. Bakgrunden är att arbetarna på femtiotalet och framåt blev överkörda av fackpampar i dåvarande enda fackförbundet, Transport. Under samma tidsperiod som homosexuella kämpar för erkännande så kämpar hamnarbetare för självbestämmande och demokrati. Och undan för undan så vinns kamperna.

2012 tar den nya ägaren APM Terminals över driften i containerhamnen, som innan har skötts av Göteborgs stad.⁶ Det är efter det som Hamnarbetarförbundets avdelning 4 förlorar sitt inflytande över skyddsarbetet och sina möjligheter att påverka lokalt. I steg efter steg har medlemmarna röstat för att ta striden.

I januari i år så vägrar APMT, återigen, att möta Hamn4ans förslag till lösning.⁷ Istället sätter arbetsköparen in en stor lockout. Men bara några dagar innan Hamnarbetarförbundet ska gå ut i strejk så backar arbetsköparen! Hamnarbetarna får det avtal de kämpat för.

Kampen fortsätter i hamnarna, för arbetsköparen kommer givetvis att fortsätta krångla sig ur det ingångna avtalet och hitta kryphål att utnyttja. Men låt oss inte glömma hur enighet gav seger.

En natt i mars så dansar vi på hamnarbetarnas segerfest.

*

I filmen Pride från 2014 förbereder London-gruppen Lesbians and Gays Support the Miners en stödfest för gruvarbetarna i Wales, som kämpar i en utdragen strejk, med sinande strejkkassor. En journalist frågar gruppen:

”And why should gay people like me support the miners?”

Varpå Mark, som ofta syns med en röd stjärna på jackan, svarar:

”Because miners dig for coal. Which produces power. Which allows gay people like you to dance to Bananarama until three o’clock in the morning. Next question?”

*

Knut och hans hamnarbetare samtycker med blickar och leenden till sexuell kontakt i Göteborgs hamn på trettiotalet. Våra händer hittar varandra åttio år senare, på dansgolvet, under en Strike back-affisch. De där händerna som dansade till ketchupsången, de där händerna som kan så mycket. Som kan måla banderoll och bära pyro, som kan smeka tröst över håret. Som kan knytas till en näve. Som känns inuti mig. Eller höjs i luften.

Natten, spårvagnen, munnarna.

Natten, sovrummet, händerna.

”Femfingerstaktik”, säger någon. Ett fniss.

Djupet av ett andetag.

Morgonen. Det gryr.

*

Kraven på samtycke, den kampen är inte färdig än. Men det som börjar bli allt mer självklart när det gäller knullande, att den vars kropp det gäller har sitt att säga till om, det är en ren och skär dröm på arbetsplatsen. Vi som är kropparna på jobbet förväntas bara ställa upp. Det är våra kroppar som slits. Inte chefernas, inte bolagsstyrelsens, inte aktieägarnas. Våra kroppar.

Svenska Hamnarbetarförbundet kämpade, med strejken som vapen, för inflytande och makt över sina liv och sina kroppar. Det är allas vårt vapen som ska inskränkas.

Till skillnad från i filmen Pride så står inte striden i en avlägsen gruvtrakt. Inte heller enbart i Sveriges hamnområden. Varenda en av våra arbetsplatser, eller våra framtida arbetsplatser, det är dem striden handlar om. Det lagförslag som parter och partier så skoningslöst vill driva igenom, över huvudet på fackförbundens medlemmar, påverkar inte bara de av oss som arbetar nu, utan alla som kommer arbeta om fem år, tio år, tjugo år. Vi uppmanar dig som går högstadiet, gymnasiet eller som pluggar vidare att fundera på vad det kan innebära för din framtid. Vi uppmanar alla som bryr sig om klimatet att fundera på vad det kan innebära att Arbetsdomstolen kritiserar förslaget för att hota möjligheten till politisk strejk.⁸ I akut klimatkris kan den politiska strejken sätta nödvändig press på makthavare. Vad händer om ny lagstiftning sätter stopp för det? Håller politikerna på att hetsa bort vår framtid, för att de hellre räddar keffa arbetsköpare?

Det finns mycket mer att säga om 2019 års queeraste stridsfråga. Men vi hejdar oss, för ögonblicket, här. I kommande texter går vi djupare in på hur inskränkningen påverkar de av oss som riskerar att bli diskriminerade på jobbet.