Kampen för strejkrätten (del 1)
Varför känns strejkrättsfrågan så krånglig?
De flesta politiska frågor verkar stora och snåriga innan man satt sig in i dem. Det brukar ordna sig efter några träffar i en studiecirkel, med samtal där man känner sig trygg nog att vara okunnig. Begreppen faller på plats. Man kan relatera situationer i sitt eget liv till det man pratar om. Det går att lära sig om varför nazister delar flygblad på Avenyn, hur det kommer sig att män är mer våldsbenägna och hur ursprungsbefolkningar har påverkats när imperialistiska nationalstater brett ut sig över världen. Antifascism, feminism och kolonialism är stora områden, och allt kan man inte lära sig, men de flesta kan finna en ingång som gör att man känner sig lite klokare när man lämnar studiecirkeln och traskar ut i den kyliga vårkvällen.
Men när det kommer till den högaktuella frågan om att strejkrätten kommer inskränkas så verkar vi kunna sitta hur många timmar som helst, utan att frågetecknen rätat ut sig. Hur kommer vardagen egentligen påverkas efter att lagen gått igenom? Vad har lagändringen för långsiktiga konsekvenser? Rätten att ta till stridsåtgärder på jobbet känns konstigt abstrakt, som att den inte har något med mig att göra. Varför känns det så?
Fortsatt rätt till abort, sänkta koldioxidutsläpp, kortare vårdköer. Det här är frågor vi är beredda att kämpa för, eftersom vi kan föreställa oss konsekvenserna i våra och våra käras liv om vi inte kämpar. Rätten att vidta stridsåtgärder skiljer sig från alla dessa exempel. Stridsåtgärder är olika sätt att kämpa. Klart att det kan kännas viktigt och fint att varsla om strejk, att utlysa blockad eller att komma överens med sina arbetskamrater om att maska med vissa arbetsuppgifter. Det är där och då, när vi deltar i kamp, som arbetaren upptäcker sig själv som politiskt subjekt och där klasskampen visualiseras som allra tydligast. Men det är inte strejkvarslet i sig som är målet. Sagt på ett annat sätt: Att kämpa för kortare kö till transvården är att kämpa för rätten att leva. Att kämpa för strejkrätten är att kämpa för rätten att kämpa. Och varför ska vi kämpa för rätten att kämpa? Jo, för att det vi faktiskt kämpar för är, i förlängningen, möjligheten att segra.
”Vi ska verka för att öka arbetarklassens frihet på alla olika sätt och framför allt vår möjlighet att kämpa. Samtidigt måste vi försvara det som vi redan uppnått. Vi vill föra samman kampen om dagspolitiska krav med det övergripande målet.” (Ur Framåt kamraters plattform)
Att segra är inte något som dagens vänster är särskilt bortskämd med. Många aktivister likväl som teoretiker, till exempel Wendy Brown i Att vinna framtiden åter, är inne på att vänstern till och med räknat bort segern som möjlighet. Kanske är det därför rätten till stridsåtgärder aldrig tagit fart som en fråga att slåss för. En vänster som är på reträtt prioriterar inte offensiva vapen. Kanske kan det vara en anledning till att strejkrätten som politisk fråga inte riktigt har lyft från marken.
Att agitera för strejkrätten innebär att vi ändå, någonstans, kan föreställa oss en framtid där vi som arbetar inte längre är passiva och låter oss behandlas hur som helst. En framtid där vi kommer vilja kämpa tillsammans på jobbet, där vi kommer att behöva göra det. Det kan också vara att föreställa sig den politiska strejken som vapen, som kan dras fram för klimatet, för sjukvården eller för skolan. Att säga att strejkrätten är värd att kämpa för är att någonstans kunna föreställa sig arbetarklassen som en makt som förändrar samhället, att föreställa sig oss inte bara som konsumenter med ”konsumentmakt”, utan som de som bär upp hela samhället.
Att klasskonflikten fördunklas och arbetare görs till ”konsumenter” är tydligt också i fackliga sammanhang. Många på våra jobb väljer fackförbund som man väljer vilken annan tjänst som helst, beroende på vad det kostar och vilka individuella fördelar man får, som till exempel försäkringar. Besluten om vad en LO-ansluten lokal klubb ska kämpa för och hur man ska kämpa tas oftast inte av oss på golven, vi som berörs, utan centralt. Strejkrättsfrågan har gjort detta tydligt. Trots att många lokala klubbar tar ställning emot inskränkningen av strejkrätten, för att fackliga gräsrötter kämpat järnet och diskuterat, folkbildat och snackat med arbetskamrater och förtroendevalda, så pausar inte de politiska kugghjulen, tvärtom skyndas de på. När gräsrötter märker att deras engagemang inte lyssnas till, och att toppstyret kväser lokala klubbars vilja, så är risken stor att passiviteten bereder ut sig och organisationsgraden fortsätter sjunka. Varför ska jag vara med i facket? Det händer ändå ingenting? Och de lyssnar inte.
”We contacted the large unions, but we didn’t get much support from them. They always saw our problems as individual cases and not as a general problem with the company. Our situation didn’t improve, so we decided start our own union club with help of Malmö LS of SAC. Our problems are not only individual, they are common to us as a group. That’s why we are trying to fix them together.” (En medlem i det nystartade facket Skåne Migrant Workers berättar hur svårt det varit för dem att kämpa genom de stora fackförbunden)
I botten av strejkrättsfrågan ligger förstås de fackliga strategifrågor som varit med hela nittonhundratalet – i kampen mellan kapital och arbete, hur ska arbetare bäst hävda sina intressen? Syndikalister och Hamnarbetarförbundet har delvis kommit fram till andra svar än LO-förbunden, TCO, Saco och Unionen. Hamnarbetarförbundets direktdemokratiska modell främjar medlemmarnas stridbarhet, aktivitet och initiativ. Centralismen i LO- förbunden bäddar för möjligheter till breda överenskommelser, men ju längre bort från golvet besluten tas desto mindre engagerade blir medlemsbasen. Och ju passivare medlemmar, desto mindre måna blir de förtroendevalda att förankra sina beslut. Fackpamparna har genom goda samtal med kapitalet snart manövrerat ut konkurrerande fackliga modeller, och man kan kalla det skickligt, eller tragiskt. Risken är att de förlamar den bas de står på – de förlamar oss.
I strejkrättsfrågan kan man känna smaken av ett svunnet nittonhundratal, då klasskonflikten tog en tydligare och öppnare form och där stridsåtgärderna många gånger var tunga nog att få vågen att tippa över till arbetarklassens fördel. De segrar vi tog hade ett pris, men de förändrade klassens levnadsstandard och är det enskilt viktigaste skälet till att Sverige blev ett välfärdssamhälle. Smaken blir bitter när vi snart kan räkna även strejkrätten till våra förluster.
En annan, lika sorglig, anledning till att strejkrätten är krånglig är bristen på överlapp mellan fackliga rörelser och antirasistisk, feministisk och hbtq-rörelse, liksom till klimatrörelse. Är kopplingen inte uppenbar? Eftersom kampen för strejkrätten som sagt är en kamp för möjligheten att segra, så hade vi behövt visioner om framtider där segrarna är nödvändiga. Sådana visioner hade kunnat sätta stridsåtgärderna i sitt rätta sammanhang. Vi tar några exempel.
Klimatet. Vid skolstrejkerna för klimatet så elever förvägrar samhället sin närvaro i skolbänken, det vill säga eleverna förvägrar nationalstaten Sverige en framtida välutbildad arbetskraft om vuxengenerationen vägrar ta sitt ansvar för klimatet. Strejken sträcker sig inte till mer än några dagar, och är på det sättet symbolisk, men demonstrerar klimatfrågans vikt.
”Varför ska jag studera för en framtid som snart kanske inte finns? Varför ska jag lära mig en massa fakta när den viktigaste faktan helt uppenbarligen inte betyder nånting för vårt samhälle?” (Greta Thunberg, dec 2018)
Den fackliga ödesfrågan om strejkrätten, samtida med klimatstrejkerna, håller på att avgöras och med det förvägra dagens klimatstrejkare en chans att vara lika radikala på sina framtida arbetsplatser. När de är sophämtare, som säger: Varför ska vi hämta soporna när storbolag fortsätter smutsa ner luften? När de är hamnarbetare, som säger: Varför ska vi lasta av containrar med massa konsumtionsvaror som egentligen inte behövs? Och så har vi den politiska strejken, där alla som arbetar kan demonstrera sin hållning i stora politiska frågor, oavsett verksamhetsområde. Just den politiska strejken är en fråga
där det är lätt att bli förvirrad i strejkrättsdebatten. Parterna bakom förslaget hävdar att den politiska strejken inte kommer påverkas, men i Arbetsdomstolens remissyttrande uttrycks oron att den nya lagstiftningen kommer inskränka även den politiska strejken. Vi kan inte veta, förrän det redan är för sent!
Det som ska inskränkas är inte bara strejkrätten, utan vänsterns politiska fantasi. Om alternativa fackliga modeller tynar bort så är det verktyg i klasskampens verktygslåda som försvinner. Vi är samtidigt medvetna om att klasskampen fortskrider med eller utan strejkrätt. Överallt och hela tiden, bara växlande i intensitet och i hur synlig den. De fria fackförbunden kommer hitta nya juridiska stigar för stridsåtgärder, och strejker kommer att bryta ut oavsett om de är varslade eller ej. Liberalerna kan önska hur hårt de vill – historien är inte slut.
I del 2 kommer vi att utvärdera vårt arbete i strejkrättsfrågan.