Med anledning av Prideveckan har Framåt kamrater, SUF Göteborg och SUF Uddevalla publicerat följande text.
–
Köerna till första besök inom transvården ligger i flera regioner på närmare 4.5 år. Det är en helt oacceptabelt tid att vänta på vård. Vård som i många fall betyder skillnaden på liv och död. Enligt vårdgarantin ska en som mest behöva vänta på specialistvård i 3 månader. Det är inte mycket begärt att vården ska hålla gränsen de själva satt upp att följa. Vems vård som prioriteras i budgetar, lagstiftning och riktlinjer är oundvikligen politiskt. Det är därför inte ett neutralt faktum utan ett VAL att vi transpersoner alltid hamnar längst ned på den listan. De långa köerna bidrar till att många av oss (särskilt unga som tvingas genomgå permanenta och ofrivilliga puberteter) faller i missbruk eller tar sina liv.
Dagens utredningar är ett systemfel. Vi kräver informerat samtycke!
Underfinansiering, undermålig forskning, personal- och kompetensbrist är alla faktorer som bidrar till transvårdens förödande tillstånd. Krisen kan dock inte lösas av politiker bara slänger mer pengar på transvården. Alla vårdsystem där en utredare sitter på den slutliga makten att avgöra vilken transperson som har och inte har rätt till vård kommer vara ett system som nekar transpersoner vård. Det är ett system som straffar tvivel, osäkerheter och normavvikande könsuttryck med ännu längre väntetid. I många fall nekas ärliga transpersoner vård helt och hållet, medan transpersoner som inte tar några risker utan säger vad de vet att utredarna vill höra ökar chanserna att få behandling. Detta skapar en ond spiral där forskning och utvärderingar av utredningarna till stor del bara har personer som sagt vad utredarna vill höra att utgå ifrån. Det används i sin tur som bevis på att ett i grunden ruttet transvårdssystem i själva verket fungerar som det ska. Transvård baserat på informerat samtycke innebär att vårdtagaren får utförlig information om vilken vård som finns att tillgå och ges möjlighet att diskutera igenom tvivel och frågetecken utan risk att nekas vård av grindvaktande utredare. Detta finns och fungerar väl i flera länder, såsom i vissa delar av USA, Kanada, Spanien, Argentina och Malta. När vården är baserad på självbestämmande med tillgång till icke-dömande uppföljning snarare än utredningar så kan genuint stöd ges vid eventuella tvivel och osäkerheter. Samtidigt kan man skära ned onödiga vårdmöten till ett minimum och färre resurser slösas på transpersoner som redan vet vad de vill.
Vi kräver rätten att ångra oss!
Ångern efter könsbekräftande vård är oerhört låg. Eller rättare sagt: den har en otroligt hög framgångsfaktor. Bara kirurgier har en framgångsfaktor på ca 99%, där majoriteten hos den 1% som ångrar sig beror på transfobi från omgivningen/familj snarare än att personen i sig inser att den inte är trans. Denna höga framgångsfaktor gäller även i länder med kortare eller inga utredningar, och är alltså inte ett tecken på att utredningarna gör sitt jobb. Oavsett innebär rätten att bestämma över sin egen kropp och över sitt eget liv även rätten att göra val man kan komma att ångra. Precis som att ingen vettig feminist skulle hävda att risken att man ångrar en abort sig skulle vara ett godtagbart argument emot aborträtten, är risken att ångra könsbekräftande vård ett argument mot transvård – även om ångertalet varit betydligt större. Faktum är att en närmare 33% ångrar knäprotesoperationer (betydligt högre och i de flesta fall med mer permanenta effekter än transvård), men vi ser inga moralpaniker eller nedstängningar av knäproteskliniker. Rädslan för att (särskilt unga) transpersoner ska ångra sig bygger snarare på ett transfobiskt förmyndarskap, som i slutändan skadar oss betydligt mer än det hjälper oss. Risken för ånger är betydligt större, och den emotionella skadan mycket högre, för de som tvingats genomgå en felaktig pubertet – som ju är minst lika permanent som en ångrad könsbekräftande vård eller komplikationer relaterade till pubertetsblockerare.
Självbestämmande för alla betyder ALLA – även mindreåriga!
Varken könsdysfori eller förmågan besluta om sin egen kropp är något som magiskt uppstår vid 18 års ålder. Självbestämmande för alla transpersoner betyder alla transpersoner, även minderåriga! Samma riktlinjer kring självbestämmande för minderåriga borde gälla transvården som för all annan vård.
Ovilja att ge transvård baserat på självebestämmande är bara ännu ett uttryck för transfobi – ett hat mot och auktoritär kontroll av alla vi som går utanför de rigida reglerna kring kön och könsuttryck som härskar i samhället. Detta upprätthållande av könsnormer skadar i förlängningen inte bara oss som är trans, utan alla som tvingas efterleva strikta och förtryckande könsroller. I solidaritet med de som fortfarande väntar, de som blivit nekade och de som inte finns med oss längre måste vi kräva åt varandra liv som går att leva!
Inga köer, inga utredningar.
Självbestämmande för alla transpersoner!