Genom fartygets vindlande korridorer går vi för att söka efter toaletten. Förbi spelmaskinerna, förbi baren, förbi hundratals hytter med sängplatser.
Det finns många förbättringsförslag vi hade kunnat maila företaget om. Varför är toaletterna så långt borta? Och när vi väl hittar dem, varför är de könsuppdelade på ett vis som gör att flera av oss får svårt att välja? Varför är ljuset tänt hela natten i rummet med vilstolar? Varför går de inte att luta bakåt? Varför ljuder en obarmhärtig mistlur till väckarklocka, kvart i fem på natten, en helt timme innan vi kommer i hamn? (Kunde det inte vara ett lugnt flöjtackompanjemang, lite som att ha återfötts som en fryntlig hobbit och vakna upp i Fylke?)
Att resa med minibuss Göteborg-Berlin är ingen bekväm historia. Vi är många i Framåt kamrater som kan intyga det. Sällskapet är fantastiskt och det är spännande att läsa kartan på väg in i Berlin. Men att köra ombord på färjan som går mellan Trelleborg och Rostock, och försöka få några timmar sömn, sittandes upprätt, med proppar i öronen och mössan neddragen över ögonen… Fullständigt vidrigt. För de av oss med värk i kropparna är det än värre. (Vid ankomst värker alla kroppar.)
Det påminner om att leva i kapitalismen. Det blir enklare med en axel att sova mot. Det blir enklare om fartyg och samhällen är byggda efter ens behov, för vissa en könsneutral toa, för andra en stor hiss. Det är fullt möjligt att lämna förbättringsförslag på färjebolagets facebook, eller lämna ett medborgarförslag till kommunen, för att förbättra livet under kapitalismen. Det är fullt möjligt att ägna ett helt liv åt att tänka ut olika trix och reformer.
Vissa av oss kommer att slita ihop pengar till en egen hytt. En bostadsrätt. En lite bekvämare tillvaro. Men de flesta av oss kan bara se fram emot att vrida och vända sig i stolen, försöka hitta en enda kroppsställning i den nyliberala kapitalismen som inte gör ont.
Grannen i stolen bredvid snarkar, och man kan ligga vaken i irritation, knuffa och sparka till henne i vanmakt för att hon ska sluta störa. Man kan irritera sig på den granne som tar upp flera säten, när man själv inte har nog med utrymme.
Men längst de vindlande korridorerna finns hundratals hytter med sängplatser. De allra flesta är tomma. Vi vet ju det här, vi lever våra liv i det här: Kapitalismen skiter i våra behov, så länge vi inte har betalat för oss.
Självklart ligger det nära till hands att drömma om att nån äntligen ska hitta rummets lampknapp och släcka i taket (snälla?). Men bortom ögonblickets misär finns en annan sorts längtan. Att vara med i en feministisk, socialistisk, revolutionär organisation som Framåt kamrater är att odla vår längtan efter en annan värld. En värld där kropparna får plats som de är, ger och får den omsorg de behöver. Tillsammans ser vi det absurda: Varför ligger vi här på ett hårt golv när det finns bekväma sängar bokstavligen under fötterna på oss? Varför tilldelas kroppar utan pengar mer smärta? Vad är det för vedervärdig logik, att det går att köpa sig till bekvämlighet och utrymme? Vi låter frågan växa till varje utrymme som vissa har tillgång till, och andra inte: Det är passkontrollen vid gränsen när människor drunknar i Medelhavet. Det är hotellkomplexen mitt i stan när kulturföreningarna inte har råd att betala sin hyra. Det är åren av ålderdom som den som bor ut mot Saltholmen får uppleva, och den som bor i Bergsjön inte får uppleva. Det är alla på planeten som dör av sjukdomar som är enkla att bota.
Och i bilen nästa morgon, när vi fortsätter resan mot Berlin och Rosa Luxemburgs grav, så längtar vi tillsammans.
