Framåt kamraters rapport från 8 mars
Hur många är vi?
Femhundra? Sjuhundra?
Vi försöker uppskatta antalet människor i denna vår massa av rop och dans som svarar varandra med slagord och rör sig genom stans gator. Vi tar natten tillbaka.
Kling och trumslag studsar mot ölhak på andra långgatan, lockar krogbesökare att komma ut och titta. Javisst, det är på gatan kvällens bästa fest är, och den är bara för transpersoner och kvinnor. När vi gått förbi dröjer det kvar en lukt av krut och kamp.
Det fräser till strax bakom dig, till vänster. I någons hand brinner en klar röd låga, rakt upp, lyser upp ansikten och husfasader, kastar skarpa skuggor på asfalten.
– VAD SKA VI GÖRA?
– KROSSA SEXISMEN!
Tjejgäng med öl i händerna jublar när de hör vad vi ropar. En heteroman klamrar sig fast i flickvännens arm, som vore han rädd att vår gemenskap ska locka henne att ansluta sig.
Framför oss ligger Järntorget och natten.
*
Framåt kamrater har haft hektiska dagar. Natten mot 8 mars tog vi oss friheten att annonsera för Ta Natten Tillbaka på centrala knutpunkter i Göteborg.
På förmiddagen besökte vi Kvinnofolkhögskolan och höll i ett samtal om fördelarna och nackdelarna med att organisera sig med cismän. Vi pratade om när man vill organisera sig kvinno- och transseparatistiskt och när man inte vill det. Vi ville bredda samtalet och inkludera personer som inte har organiserat sig politiskt innan och pratade också om separat organiserad idrott, religion och att gå i en separat organiserad skola. Det var ett väldigt välbesökt och lyckat samtal. Tack Kvinnofolk och alla deltagare som bidrog till gött snack!
Det är utanför Kvinnofolkhögskolan, senare på kvällen, som vi möts upp med hundratals vänner och kamrater för att ta natten tillbaka. ”På alla torg, och alla gator, tillsammans kämpar vi”, sjunger Göteborgs feministiska kör, medan Masthuggstorget blir ett av alla de hundratusentals torg i världen där feminister samlas ikväll.
Tillsammans med kamrater från andra organisationer har framåt kamrater varit med och planerat den här kvällen sedan januari. Vi har diskuterat demoväg, vilken bil som passar bäst och hur man till billigast pris får ett schysst ljud. Arrangörsgruppen bestod av erfarna och helt oerfarna aktivister som lärde av varandra. Efter mycket förberedelse, slit och darriga nerver var så kvällen äntligen här!
Rök från pyro sprider ljuset från gatlyktorna. Trumslag och talkörer skakar om kvällen. Det är lite kallt. Massan värmer. Det är karnevaliskt, den patriarkala ordningen är för några timmar ställd på ända. De lila västarna är här.
Ett barn i fyraårsåldern står på trottoaren med sin pappa i handen. Röd pyro speglas i barnets stora ögon.
Du ler.
Barnet börjar le tillbaka.
– Är det lite läskigt? frågar du den vuxna.
– Nej då, svarar han.
– Vi är inte så farliga, tillägger du, vänd mot de båda. Du vinkar hej då, när festen rör sig vidare. Barnet vinkar, en liten hand i rosa tumvante. Du ser dem stå kvar i det röda skenet.
En snubbe på trottoaren har ryggen mot oss och håller upp mobilen. Han tar en selfie med demonstrationståget som fond bakom sig. I hans instagram story blir vi en bakgrund för hans ego. Ett bekant scenario. Påminner om hur det bakom varje ”stor” man står inte bara en kvinna utan många. Alla som städar golven han går på, brygger hans kaffe, tröstar hans barn, bygger hans bil, odlar hans mat, syr hans kläder, fraktar hans internetköp och mikrolödar chipen i hans mobil. ”Who run the world? Girls!” Utan oss faller allt. Världen bärs av den globala arbetarklassens kvinnor.
Talare från Nätverket Försvara Strejkrätten tar ordet utanför Handelshögskolan, och påminner oss om hur vi transpersoner och kvinnor oftare har osäkra anställningar. När strejkrätten ska inskränkas så är det vårt stridsvapen som politiker och näringsliv vill ta ifrån oss.
När talet är slut rullar vi vidare. Ljudbilen pumpar bas. Vasa dansas ner under våra fötter. Demon är så lång att vi längre bak inte hör musiken, och vi skriker istället:
– INGA PIGOR ÅT ÖVERKLASSEN, LÅT DOM STÄDA DOM EGNA DASSEN!
Är det verkligen sant, det där du sa till barnet med de rosa tumvantarna?
Är det sant att vi inte är så farliga? Är det inte i själva verket så att vi är riktigt jävla farliga?
”Gör feminismen till ett hot!” är ett slagord som Göteborgs autonoma vänster har gjort till sitt de senaste åren. Ett hot mot vem? Inte mot barnet som med klapprande hjärta hör och ser oss passera på andra långgatan, med vårt pyro och våra slagord. Vi är ett hot mot allt som vill kuva det barnet. Vi vill krossa det som skapar rädsla att gå själv på kvällen, vi vill krossa våldtäktskulturen. Vi vill krossa kapitalismen som exploaterar vår arbetskraft och patriarkatet som exploaterar vår kärlek. Vi vill krossa den ordningsmakt som rasprofilerar det barnet. Vi är ett hot mot det patriarkala rättssystem som inte kan ge den våldtagna upprättelse.
Vi är framtiden och vi kommer genom natten för att omskapa varandra, gatan, samhället och världen. När vi ler mot barnet så ler hen tillbaka mot oss. Om några år så kommer hen att göra oss sällskap.
Götaplatsen. Vi ska snart iväg och ansluta oss till den fantastiska efterfesten på Blackbird. Men först avslutas demon. En kamrat i Framåt kamrater avslutningstalar. Dessa ord rundar av kvällen:
– Just nu är det långa köer för att få könsbekräftande vård. Just nu utsätts vi för sexuella trakasserier och våld. Just nu rasprofileras vi av staten och ordningsmakten. Just nu håller vår rätt att säga ifrån på arbetsplatsen på att tas ifrån oss.
Men det vi har gjort ikväll är vi har skapat ett utrymme för oss. Tillsammans tog vi tillbaka våra gator, vår stad, vår natt. Så som det har varit att gå från Masthuggstorget genom hela stan till Götaplatsen ikväll så ska vara varje dag. Som ni vet så slutar inte kampen här. En annan värld är inte bara möjlig utan direkt nödvändig och den känslan och det som vi tillsammans har skapat här ikväll tar vi med oss när vi organiserar oss och i vår vardag. Det här är våra gator och natten tillhör oss.