Det går inte att fånga situationen efter ett endast en kort vistelse. Det här är inte en analys, en strategi eller en teori.
Det är ögonblicksbilder. Scener ur ett drama vars slut ännu är ovisst. Det är sorg, smärta, glädje, rädsla och hopp, blandat huller om buller.
Det har hållit på i tre månader. Det började med att staten höjde kostnaden för kollektivtrafiken, eller det var det som fick bägaren att rinna över. År av nyliberala reformer och patriarkalt förtryck blev tillslut för mycket. Demonstrationer utvecklades till en revolt som har uppslukat hela landet och krävt flera liv.
Santiagos gator är svåra att röra sig på. All asfalt är uppbruten och kastad på snuten för länge sedan.
Tunnelbanestationer är nedstängda av folket, fyllda med sten och bråte, efter att polisen använt dem som tortyrkammare. Vissa stadsdelar har inte längre trafikljus. De är sönderslagna, för mycket av en symbol för kontroll och statsapparaten. Folket dirigerar själva trafiken. Ungdomar från området i reflexvästar signalerar, vinkar och dirigerar.
Väggar och statyer är täckta av politiska budskap och konstverk.
I ett hörn, ett berg av blommor för att minnas Mauricio Fredes som polisen jagat till sin död.
Snuten blandar ut vattnet i sina vattenkanoner med kaustiksoda. Det går inte att komma undan.
Det känns inte som svensk pepparsprej. Det gör något annat med en. Ens sinnen fullständigt försvinner.
Ingen talar om att ge upp eller ge vika. Alla gatuförsäljare säljer gasmasker. Alla har en grön laserpekare. De riktas mot polisens helikoptrar och ögon. Öga för öga. Snuten har skjutit ut hundratals ögon. Antal ögonskador hos polisen är okänt.
Hela samhället är i revolt. Barn rullar ut däck för att vuxna ska kunna tända eld på dem. Gamla farbröder skriver lyckönskningar till ”primera linea”, frontkämparna i gatustriderna, och minns när de själva stod där under kuppen 1973.
Primera linea hyllas som hjältar och finns där för att andra ska kunna manifestera och demonstrera. De står där varje dag och tar de hårda smällarna. Folk kommer med mat och vatten.
Det är en i grunden feministisk revolt. Det röda och svarta i gatukonsten, på kläderna, på maskeringarna, blandas upp med det lila, för feminismen, och det gröna, för aborträtten.
Un violador en tu camino som har svept över hela världen startade här. Även om gaturörelsen blir krossad imorgon kommer det inte gå att backa bandet eller spola tillbaka tiden. En feministisk våg bryter fram och låter sig inte stoppas.
Ingen vet hur det kommer sluta. När kravallerna börjar bli rutin, när man kan ana en framtid då statens och patriarkatets järngrepp börjar lossa om stadsdelar, städer, våra hjärtan, vad är nästa steg?
Hur går man vidare?
Förhoppningsvis tvingas de kämpande arbetarna i Chile hitta svaren på dessa frågor.
El pueblo unido jamás será vencido