Hemsidan för det radikala klimatnätverket Take Concrete Action (TCA) som vi var del av ligger numera nere, så texterna som vi och våra kamrater skrev tillsammans är inte tillgängliga längre. Detta tycker vi är synd! Med anledning av att det nu är ett år sedan TCA 2.0 – Pulp Fiction gick av stapeln med klimatläger och aktion i Gävle så väljer vi att återpublicera texterna här på vår hemsida.
–
TCA 1.0
Första klimatlägret arrangerades av Take Concrete Action i Slite på Gotland, mot cementföretaget Cementa.
JOBBEN OCH KLIMATET
När riksdagen röstade för att Cementa skulle fortsätta sin kalkbrytning trots Mark- och Miljödomstolens avvisning, så rättfärdigade samtliga partier detta med hänvisning till den negativa påverkan på arbetsmarknaden som väntades ifall kalkbrytningen i Slite skulle upphöra. På ren svenska riskerar många att förlora sina jobb. Fackförbundet Svensk Betongs uppdaterade konsekvensanalys i Mars 2022 varnar för att varsel väntas inom bygg- och anläggningssektorn, cirka 175 000 personer kommer påverkas direkt[1].
Det är inga nyheter att grundvattnet på Gotland länge varit hotat av kalkbrytningen i Slite. Redan för 11 år sedan var Mark- och Miljödomstolen skeptiska till att låta Cementa fortsätta kalkbrytningen, därför fick företaget bara ett 10-årigt tillstånd (som löpte ut 31 oktober 2021) istället för det 20-åriga tillstånd de hade ansökt om. Det har alltså aldrig varit en fråga om ifall Cementa kan fortsätta sin kalkbrytning i all evighet, utan snarare om när den bör avslutas. Därför är det förvånande att makthavarna inte har en plan för hur de personer vars jobb försvinner av minskad cementproduktion ska kompenseras.
Ludwig Merckle, delägare av Heidelberg Cement och med en förmögenhet på totalt 5,8 miljarder dollar, tillsammans med de andra riskkapitalisterna som badar i profiter på bekostnad av klimatet, har uppenbarligen pengarna att kompensera de arbetare som kan tänkas tillfälligt förlora jobbet i och med en grön omställning. Varför pratar inte makthavarna om det?
Vad vi istället ser från makthavarna är en förskjutning av ansvar. När Mark och Miljödomstolen vägrar ge tillstånd kliver riksdagen in och förlänger tillståndet ändå. Inga krav ställs på Cementa att ens skala ned; inga krav ställs på byggföretagen att diversifiera användningen av byggmaterial bortom cement. I riksdagen diskuteras nu ifall standarden på grundvattnets renlighet kan dras ned, snarare än ifall Cementa kan tänkas ansvara för de skador de redan orsakat. Politikerna skickar en tydlig signal: När företag överträder miljölagarna är det miljölagarna som ska ändras, inte företagen.
När vi som miljöaktivister pekar på det ohållbara i situationen, så är det enligt vissa vi som hålls ansvariga för problemen politikerna och fossilföretagen satt oss i. Det är makthavarna (Staten och Heidelberg Cement) som har haft ansvar för att se till att en omställning kan ske utan att det drabbar vanligt folk, något de har vetat om länge, och som hade gått att planera för. Istället använder de sig av “jobben vs. klimatet”-narrativet som ursäkt för att fortsätta business as usual. Hyckleriet i detta går oss inte förbi: Det är väldigt talande att riksdagen plötsligt börjar bry sig om arbetare, när de nylige inskränkte både strejkrätten och LAS. Troligen eftersom riksdagen inte gör detta för arbetares skull, utan går näringslivstopparnas ärenden. Staten sitter, som länge känt, i fossilkapitalets knä.
Oavsett vad så kommer Cementa, som alla andra företag, fortsätta förstöra miljön så länge det ger vinst. De som profiterar på miljöförstörelse kommer inte vilja stoppa den. Detta är en av huvudanledningarna till att klimatkrisen inte kan lösas inom kapitalismen. Vi i arbetarklassen tvingas lönearbeta för att överleva, men samtidigt äventyras vår överlevnad av utsläppen från industrierna många av oss tvingas arbeta i.
Ingen ska behöva välja mellan arbetslöshet eller klimatkatastrof. Omställningen ska inte drabba arbetare. Låt de som profiterar på klimatkrisen betala för den!
–
TCA 2.0
Andra klimatlägret arrangerades av Take Concrete Action i Gävle, mot pappersmassaföretaget Stora Enso.
PULP FICTION
Vi har fruktat den, vi har levt av och i den, bearbetat och genom århundranden format den, för att idag kanske framför allt projicera drömmar och önskningar på den. Genom de nordiska ländernas allemansrätt har vi, i varierande omfattning, rätt att röra oss genom den. Vi tar svampen, bären och djuren som lever i den för givet. Alla har en relation till den. Den talas om som en vara och en tillgång.
Men hur blir gröna skogar till guld? Och vad gör det med skogen?
Vi står inför fullständig klimatkatastrof. Till följd av att utsläppen av växthusgaser förändrat den kemiska balansen i vår atmosfär, hettas jorden upp. Översvämningar, torka och konflikter om minskade tillgångar följer som en konsekvens.
Etablissemanget säger att skogen är räddningen. Skogen binder koldioxid, och för varje kapat träd planteras två nya. Det är tyvärr inte fullt så enkelt.
För att skogen ska kunna binda någonting effektivt behöver den stå, och det länge. Det som tillverkas av skogen behöver dessutom användas till långlivade produkter, så att de inte omedelbart förbrukas och släpper koldioxidet igen. Kol lagras dessutom inte bara i träden utan även i marken där träden tidigare stod. Efter en kalavverkning har marken lämnats naken och släpper ut tonvis växhusgaser.
I Sverige används nästan 80% av avverkad skog till kortlivade produkter, och 25% till specifikt pappersmassa, i en enormt energikrävande industri. Pappersmassaindustrin är de främsta pådrivarna av kalhyggesbruk, eftersom det ger snabb tillgång till billigt virke av låg kvalitet. De är motorn i dödsmaskinen.
De nya träden är heller inte samma sak som skogen som stått där innan. En skog är en biologisk mångfald, en blandning av gammalt och nytt, inte bara en rad träd utan ett avancerat ekosystem och hem för tusentals hotade arter. Men den sortens skog är inte lätt att tjäna pengar på. Skogsindustrin vill ha raka led av identiska träd.
Det lobbyorganisationer, lättköpta politiker och tveksamma forskare kallar skog, är inte detsamma som de flesta av oss tänker på när vi hör ordet. Det är inte en snårig, rörig, livlig plats. Det är gigantiska plantager. Sedan nittiotalets slut använder både FN:s mat- och jordbruksorgan (FAO) och svenska skogsbolag en definition av skog som till och med inkluderar kalhyggen. Ett incestuöst förhållande råder mellan svenska myndigheter, skogsindustrin och forskningen.
När Bolsanaro beviljar skövlingen av avlägsna regnskogar är det lätt att förfasas på distans, men det är dags att vi vänder blicken till hotet mot en betydligt närmare skog. Kalhyggen i Sverige och vattenkris i Brasilien hänger ihop, inte minst genom skogskoncernen Stora Enso som är dem som tjänar de stora pengarna medan urfolk tvångsförflyttas där och samebyars rättigheter kränks här. Vi vänder blicken mot skogen, inte bara för skogen i sig, utan för klimatet och framtiden.
Den PR-bild som skogsindustrin har lyckats etablera på sin verksamhet är total fiktion – pulp fiction.
Vi måste göra något åt saken, och vi förstår att vi behöver göra det nu
Räddningen på klimatnödläget framställs ofta som en fråga om vår konsumtion. I någon mån är det naturligtvis sant, men det är en förflyttning av skuld från dem som gjort sig rika på försäljningen av kortlivat skräp till oss som tvingats köpa det. Engångsförpackningar, reklamfolders och papperskvitton är bara några exempel på saker som skulle göra större nytta i sin ursprungliga form: skogen. Medvetna konsumtionsval räcker inte, vi måste ställa om hela skiten.
Vi anser att klimatpolitik i sin kärna är klasspolitik och att kampen om omställd produktion i slutändan är en fråga om ägandet av den. Alltså kommer solidariteten arbetare emellan att vara avgörande. Men vår makt går bortom makten på jobbet. Precis som att kollegor upptäcker sin makt när de ställer gemensamma krav eller tar en kollektiv konflikt, på samma sätt upptäcker vi vår makt i massaktionen.
När hundratals, tusentals eller tiotusentals människor går ihop och bestämmer sig för att stänga ett cementbrott på Gotland, blockera väg för fascister eller tar natten tillbaka på internationella kvinnodagen, så upptäcker de sin kollektiva makt som massa. Att stoppa klimatkatastrofen kommer att kräva en massrörelse på gator, i kalkbrott och på mossklädda stigar.
Vi tvingas lönearbeta för att överleva, men samtidigt äventyras vår överlevnad av utsläppen från industrierna många av oss arbetar i. Arbetare hålls gisslan av fossilkapitalismen. Så fort vi kräver handling mot klimatkrisen, så hotas vi med förlust av våra jobb.
Klimataktivister förväntas svara på frågan om vilka jobb som skulle ersätta till exempel ett miljö- och klimatvidrigt cementbrott. Trots att Sverige är ett av de rikaste länderna i världen och att många gjort sig snuskigt rika på våra naturresurser så finns det inte på kartan att företag eller stat skulle kompensera de arbetare som skulle behöva skolas om i en grön omställning. Ingen ska behöva välja mellan arbetslöshet eller klimatkatastrof. Omställningen ska inte drabba dig och mig.
Låt de som profiterat på klimatkrisen betala för den!
Det är naturligtvis bara början. För så länge vår civilisation kräver ständig tillväxt och profit så kommer jordens resurser alltid vara under förhandling och angrepp. Vi kan inte hoppas på att vårt nuvarande ekonomiska system ska göra någon form av omställning.
För många tjänar för mycket på att det inte ska ske. Vi måste gemensamt slå oss ur det och tillsammans skapa något nytt. Ett sätt att leva som inte kräver alltings lönsamhet och produktivitet utan ser värde i liv som sådant, för sig själv. En värld utan skogsbaroner, svält och tvång.
–
SKOGSLANDET
Skogsbruket i Sverige blir mer och mer brutalt. 5000 nordiska skogsarter, varav 2000 finns i Sverige, är påväg att utrotas som ett resultat av skogsbruket, enligt SLUs artdatabank. 43% av Sveriges rödlistade arter bor i skog. När miljömålet Levande skogar sattes 1999 hade 10% av alla skogsavverkningar en stor negativ påverkan på skogar med särskilt höga naturvärden (s.k. hänsynskrävande biotoper).
2015 fördubblades siffran: en av fem skogsavverkningar skadade hänsynskrävande biotoper. (Skogsstyrelsen har inte redovisat mer aktuella siffror, mer om det senare, men vi har goda skäl att tro att det inte blivit bättre med åren.)
Andelen skyddad natur i Sverige ligger på 15% av ytan, enligt SCB. Arealen är skevt fördelad; naturreservaten är flest i syd trots att majoriteten av skogar med höga naturvärlden ligger i norr. Där är naturreservaten för små och utspridda för att kunna vara till gagn för de arter vars överlevnad kräver stora ytor att kunna röra sig på. Kalhyggesbrukad ”skog” är omöjlig för nästintill alla arter, särskilt de hotade och rödlistade, att överleva i.
Ändå påstår LRF Skogsbrukarna (Lantbrukarnas Riksförbund), att 58% av Sveriges skog är skyddad. Industrin har intresse av att skönmåla skogsbruket, och att förvanska statistik.
Du kanske undrar: Är inte skogsbruket mer miljövänligt i långa loppet, när det ersätter produkter från fossila industrier (t.ex. ersätta plastsugrör med papperssugrör)? Det är tesen som politiker, i gemenskap med Skogsindustrierna, driver.
Att räkna på substitutionseffekten (effekten av att ersätta fossila produkter med skogsprodukter) är som bäst osäker. Det finns ingen standardmetod, vilket innebär att användning av trädmaterial med kolinehåll på 1 kilo kan leda till alltifrån en utsläppsökning av 4 kilo CO2 till en utsläppsminskning på 28 kilo CO2. Flera studier visar på att skogsavverkningar är sämre för klimatet oavsett om man tar substitutionseffekten i beaktande eller inte.
Varför? Produkterna som tillverkas består till 80% av engångsprodukter: pappersmassa och bioenergi. Bioenergi ger dessutom mer koldioxidutsläpp per producerad energienhet än t.ex. olja.
Men, träd fångar ju upp koldioxid oavsett om de är planterade eller naturligt förekommande? Forskare som köpts upp av pappersmassa- och skogsindustrierna påstår att kalhyggen har ökat volymen av träd i Sverige, vilket innebär att mer koldioxid kan fångas in. Ja, men då måste man komma ihåg att träden också ska huggas ned en gång, så att denna koldioxid ska släppas ut igen.
Kol lagras inte heller bara i träden utan även i marken där träden tidigare stod. Under en kalavverkning sopas marken naken och släpper ut flera ton växhusgaser. Det tar mellan 40 till 150 år, beroende på geografisk plats, för planterade träd att fånga upp lika mycket koldioxid som släpps ut i samband med en avverkning.
Klockan tickar: vi har inte så mycket tid. Därför driver pappersmassa- och skogsindustriernas lobby en mjuk form av klimatförnekelse: De förnekar FNs givna tidsram för CO2-minskningar. Riktlinjerna för koldioxidminskningar fram till 2045 ”kan leda till beslut om att bevara skogens kollager” som skogskapitalets företrädare själva uppger i ett rundabordssamtal.
Att rädda skogen och klimatet skulle såklart skada deras vinster. Denna till synes oskyldiga förskjutning av tidsramen gör att skogskapitalet inte bara förnekar deras klimatpåverkan utan utmålar just kalhyggen som lösningen på problemet kalhyggen hjälpt till att skapa.
Skogskapitalet har därför beslutat att intensifiera deras ”påverkansarbete” (läs: propagandaproduktion) mot beslutsfattare och allmänheten i stort.
KORRUPTION I FORSKARVÄRLDEN
Sagan om skog i Sverige är en saga om korruption. Ett incestuöst förhållande råder mellan svenska myndigheter, pappersmassaindustrin, skogsindustrin och forskningen. Kapitalets nära band till staten, forskningen och lagstiftandet är ofrånkomligt i ett kapitalistiskt samhälle. Men även med detta i beaktning är skogskapitalet särskilt skamlösa.
Antalet forskare som sitter i bolagsstyrelser är många; En styrelseledamot för ett bolag är skyldig att verka för bolagets vinst, annars bryter man mot aktiebolagslagen. Forskaren Tomas Lundmark är praktexemplet. Han är skogsägare, satt 2011-2015 i skogsägarföreningen Norra Skogs styrelse, fått pris av skogsägarföreningen Mellanskog för att hans forskningen främjat deras intressen och med sin fru Annika Nordin äger han ett konsultbolag som har Sveaskog (statligt ägt skogsbolag) som kund.
Annika Nordin är professor i skoglig ekologi vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet, där majoriteten av skogsforskning sker) och satt själv 2017-2020 i Sveaskogs styrelse med ett arvode på 185 000 kronor per år. 2021 blev hon chef på Stora Enso (findlänsk och svensk skogsindustrikoncern) bredvid hennes forskning. Rektorn på SLU förespråkar öppet för att forskningen ska styras av kapitalintressen: ”samverkan mellan forskning och näringslev sker brett i akademin”.
Sedan Artdatabanken frikopplades från Naturvårdsverket och satts under SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) rapporterar anställda att arbetsklimatet har försämrats då påtryckningarna att skydda skogsindustrins intressen har ökat. Exempelvis i en debattartikel om skogsbrukets bidrag till artdöden berättar etmologen Anna Leijfelt-Sahlén med kollegor att de tvingades mildra kritiken så långt det gick. Efter minskade anslag p.g.a. M-KD budgeten sparkades många och enbart fogliga anställda fick lov att stanna. Nu har artdatabanken ”fler informanter än biologer, och man böjer sig i större utsträckning för politiken och industrin”.
Forskningsorganet Skogforsk förespråkar öppet kalhyggen och finansieras med 50 miljoner om året av staten. Skogsforsks vd Charlotte Bengtsson har en lön på 1,5 miljoner och satt fram till 2022 i styrelsen för SCA (Svenska Cellulosa AB, Europas största privata skogsägare) där hon hade ett arvode på 625 000 kronor och 2300 aktier i företaget.
Peter Holmgren, också uppköpt av industrin, var instrumentell i omdefinieringen av skog till att innebära trädplantage och kalhyggen och driver numera konsultföretaget FutureVistas AB som omsätter 2,5 miljoner och skriver rapporter för pappersindustrin där de utmålas som ”klimatneutrala”.
Forskare som gått mot industriernas skönmålade narrativ mobbas ut av kollegor i Sverige medans de hyllas av forskarsamfunden internationellt. Kapitalets kontroll över kunskapsproduktionen i akademin är sällan såhär öppen.
KORRUPTION I STATEN
Staten och skogskapitalet sitter också i samma trädkoja. Skogsstyrelsen, den svenska myndigheten i frågor som rör skog, har alltid haft spänningar mellan miljöförespråkare och näringslivskramare. När Göran Enander, känd för sitt miljöengagemang, tillsattes som generaldirektör protesterade skogskapitalet högljutt i media.
Enligt skogsindustrierna är det alltså givet att Skogsstyrelsens ledning ska vara deras knähundar. De kallar Skogsstyrelsen för ”vår myndighet”.
Och skogskapitalet brukar till sist få som de vill: Spiken i kistan för Enander var hans deltagande på en konferens med Naturskyddsföreningen, vilket centerpartisten och landsbygdsministern Eskil Erlandsson informerade honom över telefon att lobbyorganisationen Skogsindustrierna tyckte var ”olämpligt”.
Göran Enander deltog ändå och kort därefter sparkades han med svepskälet om ”brister i ekonomin”. En minister fungerar alltså som Skogsindustriernas budbärare.
En statlig tjänsteman ser till att när generaldirektören, på vad som uppges vara en objektiv statlig myndighet, inte är lojal mot skogskapitalet så sparkas han.
KORRUPTION I SKOGSTYRELSEN
Den efterträdande generaldirektören Monika Stridsman rev många av de miljöfrämjande initiativ och utredningar som Göran Enander drivit igenom och försökte flertal gånger mörka rapporter om skogsindustriernas kastastrofala klimatpåverkan.
Men efter att Sossarna 2016 tillsatte Herman Sundqvist, stor skogsägare och öppen förespråkare för kalhyggen, har skogskapitalets kontroll över myndigheten hårdnat. Han har uppgett sig inte vilja publicera material som sätter skogsindustrin i ett negativt ljus. Några utredningar om jäv eller intressekonflikter, som annars är standard hos myndigheter, gäller inte på Skogsstyrelsen.
Under Herman Sundqvists ledning har Skogsstyrelsen numera slutat inventeringen och registreringen av nyckelbiotoper (områden med särskild mängd rödlistade arter och höga naturvärden), vilket lett till att de nyckelbiotoper som ännu inte registreras i Sverige fritt kan avverkas. Är de inte registrerade, så finns de inte i statens ögon.
Sedan Centerpartiet krävde att nyckelbiotopsinventeringen inte skulle återupptas, som punkt 26 av januariavtalet 2019, har detta fortgått. Vendela Engström har i en aktuell artikelserie på tidiningen Arbetaren avslöjat hur nyckelbiotoper numera tillåts avregistreras från skogsägares marker. Sedan det blev möjligt har totalt 212 avregistreringar gjorts, enligt Skogsstyrelsen. 67 av dessa nyckelbiotoper hade registrerats innan 2019, när beslutet att avveckla nyckelbiotopsinventeringen togs.
Skogsstyrelsen har även uppgett att ”målet [om miljöhänsyn i skogsbruket] är uppnått” trots att alla experter är eniga om motsatsen. Detta har lett till att utredningar om förutsättningar för ett hållbart skogsbruk har stoppats. Mängder av tjänstemän har sagt upp sig från Skogsstyrelsen som ett resultat av Herman Sundqvists hårt näringslivslojala linje.
JOBBEN
En av Sveriges största industrier sägs vara skogsindustrin. En vanlig uppfattning är att ”skogen är vårt gröna guld och har bidragit med jobb och tillväxt i åratal,” som sossarna uttryckt det. Men statistiken tyder på att denna syn är förlegad.
I Europa har jobben inom skogssektorn minskat med en tredjedel mellan 2000 och 2015. Skogsstyrelsen har fört statistik på ekonomi och miljöhänsyn relaterat till skog i deras Skogstatistiska årsbok sedan 1951. De slutade plötsligt ge ut den 2015, och den sista årsboken konstaterade att skogsnäringens ekonomiska bidrag är ”tämligen begränsat och minskande”.
Värdet för skogsbruk, trävaru-, massa- pappers- och pappersvaruindustrinbidrog tillsammans till en ynka 2,2% av BNP. Man kan ju gissa varför Skogsstyrelsen, som ju sitter i skogskapitalets knä, valde att upphöra publicera sådan information.
Skogsindustrierna har såklart ett starkt egeintresse att rättfärdiga sitt existensberättigande. De har uppgett att skogsnäringen sysselsätter 115 000 personer, när SCB (Statistiska centralbyrån) rapporterar en ynka 65 000 sysselsatta. Skogskapitalet är dessutom helt beroende av statligt stöd: regeringen ger dem 15 miljarder (ja, du läste rätt, 15 MILJARDER) i skatterabatter. 2017 var skogsbolagen de främsta av svenska företag som levde på bidrag.
Politiker spottar alltså på vanliga människor som behöver några ynka kronor i stöd för att överleva, men de ger gladeligen bort miljarder till företagens ägare som aktivt utarmar vår natur.
Men skogsindustrin skapar ju fortfarande jobb? Ja, men vilka är människorna som sysselsätts i skogsindustrin? En övervägande majoritet är utländska migrantarbetare som utnyttjas in på skinnet av skogsindustrin.
Många larmar om obetalda löner, 16-timmars pass och till och med svält. Bilden av den glade svenska arbetaren med toppluva och yxa i hand är propaganda, inget annat. De verkliga arbetarna i skogsindustrin, är ofta långväga hitresta från Baltikum och Östeuropa får knappt något stöd av myndigheter eller fackförbund.
En del lämnar Sverige mer nedbrutna och fattiga än när de kom hit. Skogsindustrin gynnar kapitalägarna, inte arbetarna.
VEM TJÄNAR PÅ DET?
Skogsindustrin klarar sig inte ekonomiskt, till den grad att de pumpas in miljarder varje år av statens pengar för att ens hålla den vid liv. Och vi har heller inga stora lager i befolkningen som gynnas av välbetalda skogsjobb.
Vem tjänar på allt detta? Jo, pappersmassaindustrin. Kalhyggen ger nämligen sällan kvalitetsvirke som man kan göra möbler och andra varor av. Istället används majoriteten av skogsytan för att få fram trämassa som sedan kan brytas ned och 80% blir engångsprodukter (t.ex. papperssugrör). Pappersindustrin kräver så mycket trämassa för att hålla sin slit-och-slängrpoduktion igång att Sveriges skogar inte räcker till.
Många ton importeras från t.ex. Ryssland och Estland också, där skogsbruket inte ens försöker verka miljövänligt. Pappersmassaindustrin är därmed de främsta pådrivarna av kalhyggesbruk. De är motorn i dödsmaskinen så att säga.
ÄGANDERÄTTEN
Centralt i argumenten som används av skogsindustriernas anhängare är äganderätten. LRF driver idogt kampanjen ”det goda ägandet” och en stärkt äganderätt har blivit en kärnfråga för både dem och det nära sammanbundna Centerpartiet.
Men även utanför de mer extrema falangerna anses äganderätten vara en självklarhet. För att ge ett smakprov på just hur helig äganderätten anses vara i maktens rum får vi gå tillbaka till Visby 2016. Charlotta Riberdahl, lagman vid Göta Hovrätt, bjuds in till paneldiskussionen ”Vem ska sätta agendan för ny skogspolitik?” arrangerat av SLU och Future Forests.
Hon får frågan: ”Hur ser du på äganderätten?” Varpå hon svarar med en motfråga: ”Man kan fundera på, ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse, men också av globalt intresse ur miljösynpunkt?”
En vecka senare sparkades Charlotta Riberdahl. ”Så kan du inte säga,” säger statssekreteraren i ett privat telefonsamtal till henne.
Näringsdepartementet författade ett kort pressmeddelande där de uppgav ”brustet förtroende” som skäl. ”Nu håller jag mig bara till dömande,” uppger hon.
KOLONIALISM
Vi har närmat oss en av kapitalismens mest centrala grundstenar: privategendomen. Lagen att en enskild person eller företag kan äga t.ex. en skog är långt ifrån självklar.
Privategendom är ett relativt nytt påfund. I kapitalismens födelse runt 1500 och 1600-talet började ackumulationen av kapital på allvar och med det begicks några av de största brotten mot mänskligheten. Dessa brott går ofta under samlingsnamnet kolonialism. 1542 deklarerade Gustav Vasa att ”sådana ägor som obebyggda ligga tillhör Gud, Oss” (med ”Oss” menar han sig själv) ”och Kronan och ingen annan”.
De ”ägor” han refererade till va det landområdet i norr som för svenskarna va outforskat och därmed vitt på kartan, utan landsgränser och glest befolkat. De som bodde där i tusentals år tillbaka kallades samer. Efter Gustav Vasas deklaration påbörjades den process av stöld och förtryck som pågår än idag.
Kolonialismen har tagit sig många uttryck genom århundradena. Först etablerades kolonier, svenskar flyttade upp för att bosätta sig och Sapmi skulle bli ”Sveriges Västindien”. Samerna tvingades in i ett system av ”lappskatteland” som kunde gå i arv och säljas, men dessa togs successivt över av svenska bönder under 1700 och 1800-talen. En statlig utredning 1920 kom passande nog fram till att samerna aldrig haft äganderätt till sina gamla marker.
Så va det med det. Samerna tvångskristnades under hot och naturreligionen och kulturen förklarades olagliga. Gränserna som successivt upprättades mellan Norge, Sverige, Finland och Ryssland ledde till såriga tvångsförflyttningar. Urbefolkningen utsattes för traumatiska rasbiologiska undersökningar – pseudovetenskap som svenska staten använde för att rättfärdiga stölden av samernas marker.
Svensk skogspolitik har i mångt och mycket behållit sin koloniala syn på skogen i norr. Det är en resurs som hänsynslöst ska utnyttjas, helt utan intresse för de som bor i och runt den.
VEM BESTÄMMER ÖVER NÅGOT SOM TILLHÖR ALLA?
Skogsindustrin, pappersmassaindustrin, skogspolitiken och stora delar av skogsforskarvärlden är rutten. Vad var sant för Cementa-fallet är även sant här: Staten och kapitalet sitter i samma trädkoja. Deras främsta mål är att krama maximal profit ur skogen, och att på olika sätt legitimera detta.
Vi i TCA vill stoppa detta. Men vi vill mer än så. Vi ställer oss emot ett ekonomiskt system där skogen eller någon annan naturresurs kan ägas och exploateras av ett fåtal för att tjäna pengar. Vi vänder oss emot ett samhälle där ekonomisk vinning alltid är det största och viktigaste goda, till och med på bekostnad av vår möjlighet att överleva som art.
Vi vill se ett samhälle som präglas av solidaritet. Där vi alla gemensamt och under tydlig demokratisk kontroll äger det som faktiskt tillhör oss alla, planeten vi bor på.