Röda och svarta fanor vajar i stadens offentliga flaggstänger, och vi tog till gator och torg på arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Ett torgmöte till arbetsrättens försvar och en blockad av socialdemokraternas kansli, två torgmöten för internationell solidaritet, ett för fri kollektivtrafik och en avslutande propagandaresa med västtrafik. Vill du följa med nästa gång? Klicka på kontakta oss!
Till arbetsrättens försvar
Vi befinner oss i en oviss storm. Stormen är viruset och det ovissa ligger inte bara i själva sjukdomsförloppet, hur många som kommer att drabbas och hur vi kan mildra den smittspridningen. I stormens spår har redan flera tusen människor blivit varslade och de med otryggast anställningar har helt enkelt blivit av med sina inbokade arbetspass. Vi vet inte hur många fler som kommer förlora sina jobb, hur deras liv och möjligheter att försörja sig kommer påverkas. Klart är att det i Sverige idag inte verkar särskilt svårt att sparka människor, om någon nu trodde det.
Januariöverenskommelsen ligger till grund för en utredning om förändringar i LAS – Lagen om Anställningsskydd – och beräknas vara klar sista maj.
Utredningen är en logisk fortsättning på inskränkningen av konflikträtten, som genomfördes trots våra kraftfulla protester förra året. Partierna som ingår i överenskommelsen pressar även in LO i fållan, och vill nu bl.a. ge arbetsköpare ökade möjligheter att kringå turordningsreglerna och göra uppsägningar billigare, särskilt för mindre företag. Hur påverkas vi av allt detta? Om du tex sägs upp när du påtalar sexuella trakasserier, så får dina arbetskamrater inte längre ta till konfliktåtgärder i solidaritet med dig. Vi vet att såna metoder har fungerat förr – det går att tvinga arbetsledningen att backa, att ta tillbaka sin uppsägning, genom stridsåtgärder. Men utan konflikträtten har vi inte längre lagen på vår sida när vi gör så. Förändringarna innebär också att företag kommer ha laglig rätt att säga upp anställda utan saklig grund. Då har vi inget att komma med i arbetsdomstol, inga bevis att lägga fram för att uppsägningen är ett resultat av diskriminering. Arbetsköparen har rätten på sin sida. Vem ska då våga bråka och anmäla – med andra ord kämpa fackligt?
Det är enkelt att se vilken av arbetsmarknadens parter som januaripartierna håller om ryggen: De säger själva att behovet av ökad s.k. ”flexibilitet” för arbetsköparna kommer vara ännu viktigare efter krisen. Med andra ord: de vill göra det lättare för arbetsköpare att möblera om bland sina anställda och kasta ut de som de inte längre tycker sig ha användning av eller som de uppfattar som besvärliga.
De enda som tjänar på en sån flexibilitet är arbetsköparna, de som profiterar på vårt arbete – ett arbete vi utför under alltjämt otrygga förhållanden.
De med tidsbegränsade anställningar i Sverige uppgår idag till flera hundra tusen och de senaste åren har olika former av tidsbegränsade anställningar blivit allt vanligare. Detsamma gäller den s.k. gig-ekonomin; en form av modernt daglöneri. Den delen av arbetsmarknaden framställs ofta av arbetsköpare och politiker som någonting eftersträvansvärt just för sin flexibilitet. Vi betackar oss för nyorden och kallar detta för dess rätta namn: ett utnyttjande av människors desperata behov av försörjning.
Stormen är sedan länge här och våra anställningsavtal viner i vinden. Vill vi ha trygga anställningar och grundläggandde förutsättningar för facklig organisering även efter krisen? JA, det vill vi! Men tro inte att januaripartierna, LO och näringslivet är de som kommer ge oss det. Det blir allt tydligare att attackerna mot våra hårt förvärvade arbetsvillkor och rättigheter inte tar paus under krisen. Därför är det nu hög tid att gå samman och organisera oss för fortsatt kamp!
Internationell solidaritet
Under dagen höll vi två torgmöten tillsammans med Rojavakommittéerna, Samidoun, andra vänstergrupper samt kurdiska, turkiska och palestinska grupper i Göteborg.
Töm förvaren – evakuera lägren
En pandemi sveper över världen. Viruset tar ingen hänsyn till den smittades nationalitet eller klass. Vad som är avgörande för spridningen är tillgång till skyddsmaterial, vilka resurser vården har samt vilken möjlighet de friska har att välja social distansering eller vilka förebyggande åtgärder de kan ta till. Lever de trångt? Måste de gå till arbetet? Finns där relevant skyddsutrustning och har den med symptom råd att hålla sig hemma?
På svenska förvar sitter hundratals flyktingar vars enda brott är att de nyttjat sin mänskliga rättighet att söka asyl i ett annat land. De befinner sig i ett omänskligt limbo på obestämd tid där de varken kan bli en integrerad part i det svenska samhället eller kan utvisas, eftersom deportationerna upphört. De lever trångt, det tillkommer hela tiden nya personer och de upplever sig varken ha tillgång till material eller information för att minska risken för smittspridning. Vissa av dem, till exempel i Kållered i Göteborg, har inlett en desperat hungerstrejk. På andra förvar i Sverige sparkas de intagna ut trots att de uppger att de inte har någonstans att bo. På nätterna söker de skydd i soprum och trappuppgångar, på dagarna är de förpassade till köpcentran eller vänthallar, riskmiljöer i en pandemi.
En ännu grymmare situation är den för asylsökande som tvingats till läger, antingen i Europas periferi eller i utkanten av ett krigshärjat land. Fort Europa gör allt för att förhindra att de nyttjar sin rätt att söka asyl trots att människor på flykt hittills inte varit de som spridit viruset. Först på senare tid har enskilda fall av covid-19 identifierats i flyktingläger vid Greklands kust, och människorna i lägren kan nu inte annat än vänta på den typ av smittspridning som är oundviklig när basala hygienartiklar och skyddsutrustning saknas.
Rika stater i väst har sedan länge blundat för det otroliga mänskliga lidande som utspelar sig på dessa platser. Man skickar miljarder till den turkiska staten för att stoppa människor vid Europas gränser, pengar som sedan pumpas in i ett krigsmaskineri som mördar och driver ännu fler på flykt.
Vi kräver tömda flyktingförvar och evakuerade flyktingläger som ett första akut svar på pandemin, ingen flykting ska behöva insjukna som ett djur i bur. En pandemi är per definition internationell och kräver en internationell lösning. Detsamma gäller i förlängningen även för de krig och konflikter som skapat befolkningar på flykt. Våra vänner i förvar har inte startat några krig, de är startade av den lilla grupp människor som vill utöka sin rikedom till varje pris. Till priset av bomber över Rojava, till priset av drunknade barn vid EU:s gränser och till priset av sjuka svenskar som inte har råd att stanna hemma från jobbet. Vårt svar är alltid den internationella solidariteten.
Så länge någon är sjuk riskerar vi alla att insjukna.
Så länge någon är ofri är alla ofria.
Vi avslutade dagen med att sprida material från det nordiska nätverket ARNA på och omkring kollektivtrafiken. Dessutom höll vi ett torgmöte för fri kollektivtrafik på Korsvägen.
Vårt tal på Korsvägen:
Bästa kamrater, tack för att ni kommit hit. Många av er har nog promenerat hit, andra kanske har cyklat. Majoriteten har nog åkt med kollektivtrafiken, gissar jag vilt. De där rassliga vagnarna som för oss dit vi vill, och för den delen andra ställen vi inte vill till.
Hur mycket tid spenderar vi inte på vagnen, egentligen? Vi färdas från hemmet till jobbet, till festen. Till vänner och partners och oändligt många andra platser till. Ändå är kollektivtrafiken en plats som gjorts så separerad från oss, avlägsen, otillgänglig och otrygg. En plats som inte är till för oss på våra villkor.
Att vara kvinna i kollektivtrafiken är att vara ständigt utsatt för mäns ovälkomna närmanden, I synnerhet sent på natten. Att bli inträngd i ett hörn av en man som vägrar lyssna på ett nej. Att bli utsatt för rena sexuella trakasserier när allt en vill är att ta sig hem.
Kollektivtrafiken är också en osäker plats för oss med låga inkomster. För oss som har löner som knappt går att leva på, än mindre betala ett månadskort, men ändå är beroende av spårvagnen för att kunna ta oss till våra jobb med skitlöner. Att Västtrafik anställer folk för att förfölja de av oss som inte har något annat val än att planka, att bestraffa oss för att lönerna vi får inte räcker till. Inte sällan är det arbetare som håller samhället igång, yrkesfolk vars insats är väsentlig för vår vardag: Städare, vårdarbetare, transportarbetare och många andra. Tacken vi får är böter.
Det är obegripligt hur en sån grundläggande samhällsfuktion som kollektivtrafik görs otillgänglig för oss som behöver den som mest genom höga avgifter och smärtsamma bötesbelopp. Samtidigt fylls vagnarna med reklam för det ena och det andra bolaget som vill sälja oss saker vi inte behöver. Jag kan knappt föreställa mig intäkterna från reklamen. Förstår ni hur förvrängt det är att vi betalar för att åka på rullande reklampelare?
Det får vara nog nu. Vi behöver inte reklam för fillers eller epilering eller andra misogyna kvinnoideal. Vi behöver kunna röra oss fritt. Det sista vi vill se klockan fem på morgonen är reklam för nåt jävla kreditbolag eller för resor till maldiverna, hur många har råd med det egentligen?
Vi måste prata om kollektivtrafiken för vad det borde vara: vår gemensamma egendom. Vi måste prata om kollektivtrafik för vad det är: ett verktyg för rörelsefrihet. Att kunna ta sig till olika platser måste vara möjligt för alla och inte enbart den med pengar. Att förflytta sig i staden efter önskan och behov är en rätt alla bör kunna ta del av.
Kollektivtrafiken måste vara en plats där kvinnor kan vistas tryggt, fri från trakasserier och oönskade kroppsideal. En plats där arbetare kan vistas utan rädsla för att en redan ansträngd ekonomi ska belastas ytterligare av straffavgifter. En plats fri från konsumtionshets som varken vi eller planeten mäktar med.
Vi måste agera. Riv ner reklamen. Kräv och agera för en avgiftsfri kollektivtrafik. Våga gripa in när kvinnor utsätts i trafiken. Hjälp varandra att undkomma böter. Gå med i planka och dela solidariskt på bötesbelopp. När vi pratar om att gatorna tillhör oss så innefattar det även förmågan och rätten att röra oss i den. Därför måste kollektivtrafiken fungera på våra villkor. Kollektivtrafik är inte en tjänst, den är en förutsättning för ett välfungerande samhälle. Låt oss ta det i gemensam ägo och ta hand om det tillsammans.
Tack för i år kamrater! Framåt!
