Nu är det snart ett år sedan vi släppte våra teser om kommersiell sexuell exploatering, ett ständigt aktuellt ämne, som vi vidareutvecklade i ett tal på 8 mars. Läs det här nedan och hämta vår nya klibba på Syndikalistiskt Forum i Göteborg!
’”Jag vet inte hur många gånger kunder (alltid män) gått förbi och kommenterat mitt utseende eller min kropp på ett sexuellt sätt. De har ställt sig nära och tagit på mig för att ”jag sett lite kall ut och de ska hjälpa till att värma mig”. De står i självscanningskassan och låtsas scanna mig och frågar om de kan få mig på köpet eller hur mycket jag kostar.”
Så vittnade en handelsarbetare under metoo-upproret #obekvämarbetstid. När vi samlas idag under parollen “Nej till all sexuell exploatering!” kan vi minnas när vi gick samman och satte ljus på mäns sexuella våld i olika sammanhang under #metoo. Särskilt vill vi påminna om kopplingarna vi gjorde till utsattheten på jobbet. För när arbetet är otryggt, då blir vi kvinnor otrygga.
En annan arbetare vittnade:
“Jag tog därför upp problemet med (manliga) chefen som sa att det inte var något att bry sig om och att jag ”måste tåla ett par skämt.” Mådde MYCKET dåligt av detta så jag sjukanmälde mig två dagar då jag bara grät. När jag kom tillbaka till jobbet ville man avsluta min provanställning eftersom jag inte verkade kunna samarbeta i grupp.”
Ett av kraven från metoo-upproret #obekvämarbetstid var att “Allmän visstid måste avskaffas”, alltså ett avskaffande av tidsbegränsade anställningsformer. De hade sett att användandet av sådana anställningsformer bidrar till en tystnadskultur på arbetsplatserna, eftersom anställda inte vågar anmäla sexuella trakasserier av rädsla för att bli av med jobbet. Otrygga arbeten lämnar fältet öppet för män som vill utnyttja kvinnor. Män som är kollegor, män som är kunder, män som är chefer. Öppet fält.
Därför är det skrämmande att de rättigheter vi har på arbetet är under attack. De senaste åren har flera arbetsrättsliga lagar angripits av näringslivet, sossarna och resten av regeringen. De har dessutom obegripligt nog draghjälp från de flesta stora fackförbund. Det är bara VI på golvet som står i vägen. Det här är kvinnofientliga angrepp. Det är vår övertygelse att varje angrepp på anställningsskyddet – under rådande patriarkala livsvillkor – är angrepp på kvinnor. Och hur dom har mage att göra så, det är ett rent mysterium. Hur kan dom bevittna våra #metoo-uppror, i varje arbetssektor i samhället, med ena handen ge löften om förbättringar och åtgärder, och samtidigt med andra handen planera för att göra oss otryggare? Det kan vi inte förstå eller acceptera.
Förra året inskränktes rätten att strejka och ta till konfliktåtgärder. I år är det lagen om anställningsskydd, LAS, som står på tur. Tillsammans är dessa ingrepp en särskilt giftig kombination för kvinnor, eftersom diskrimineringslagen undergrävs. Om du tex sägs upp när du påtalar sexuella trakasserier, så får dina arbetskamrater inte längre ta till konfliktåtgärder i solidaritet med dig. Vi vet att såna metoder har fungerat förr – det går att tvinga arbetsledningen att backa, att ta tillbaka sin uppsägning, genom stridsåtgärder. Men utan konflikträtten har vi inte längre lagen på vår sida när vi gör så.
Med inskränkningar i LAS kommer företag dessutom ha laglig rätt att kunna säga upp anställda utan saklig grund. Då har vi inget att komma med i arbetsdomstol, inga bevis att lägga fram för att uppsägningen är ett resultat av diskriminering. Arbetsköparen har rätten på sin sida. Vilken kvinna ska våga bråka, vem ska våga anmäla, vem ska våga kämpa fackligt? När regering och LO-förbund släpper fram försämringar i arbetsrätten så tar dom ifrån oss våra möjligheter att kämpa.
De gör oss mer beroende av män. När kvinnor förlorar egen inkomst blir vi mer beroende av eventuell sambons inkomst. Många generationer kvinnor kan vittna om vad ett sånt ekonomiskt beroende kan innebära, om det vill sig illa.
Kvinnor, har jag sagt, och jag menar förstås kvinnor med och utan transbakgrund. Transkvinnor är lika utsatta som andra kvinnor. Om inte mer. Detsamma gäller muslimska kvinnor, kvinnor som börjar närma sig pensionen, ickevita kvinnor, kvinnor med funktionshinder, kvinnor som är fackligt aktiva – kort sagt, alla som är extra utsatta för arbetsledningens diskriminering och påhitt. Det inkluderar även andra transpersoner och queers. Vi är väldigt, väldigt många som har mycket att förlora. Det betyder att vi också är väldigt många som kan gå samman. Vi utgör majoriteten av arbetarklassen!
I sommar avgörs anställningsskyddets öde. Alltså behöver vi agera nu. Våra feministiska ansträngningar slutar inte idag, de fortsätter. Låt första maj i Göteborg bli en feministisk kampdag! Det är vi som bär samhället. Utan oss fungerar ingenting. Vi har enorm makt i våra händer när vi agerar gemensamt.
Vi måste bekämpa det kapitalistiska systemet som gör oss ekonomiskt utsatta, som ständigt söker fler sätt att expandera även när våra psyken och kroppar betalar priset. Vi måste angripa alla de strukturer som gör det enkelt för män att exploatera oss.
Tillsammans förändrar vi allt!
Strike back!